telepatetisk

Skogsprommenad idag. Jag har aldrig sett så mycket blåsippor. Hela skogen var full.  En och annan vitsippa stack fram ochså, nästan lite blygt. Det håller på att mörkna nu, och dethär är min sista måndag med min magnifika utsikt. Jag kommer verkligen sakna den, när jag kommer minnas den. Jag trodde nog jag skulle stanna här för evigt ändå. Det känns lite absurt att flytta igen. Men å andra sidan känns hela Uppsala lite absurt, när jag tänker efter. Men det gör jag sällan. Jag går fortfarande omkring och undrar när jag kommer inse vad jag gör, och hur det kommer kännas. Vet jag ens om det är det jag vill göra? Men det vet jag ju, bara för att jag inte konstant känner att jag gör det som är rätt betyder inte att det är fel.
Men jag känner ingenting, inte om skolan i allafall. Jag har tentaångest, visst, men bara av social karaktär, och all ångest jag har beror på brist på socialt umgänge, på olika plan.  Men jag är rädd för människor,  rädd för  att testa nya saker  rädd för att  jag ska tycka om det eller hata det, bry mig eller vara likgilltig. För då måste jag interagera med det. Och det är farligt att känna.